Från Betlehem till Jordan

av Mona Olsson

Under 13 juldagar har vi uppehållit oss kring krubban i Betlehem och begrundat undret Guds människoblivande. Idag firar vi Trettondagen, Epifania på ”kyrkspråk”. Den dag då de tre vise männen lär ha kommit fram till krubban i stallet och överlämnade sina gåvor guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet och hans föräldrar. I kyrkan läses texter om hur Herodes kallade till sig stjärntydare (de vise) för att höra sig för om den nya stjärnan som hade visat sig på himlen och som sades förebåda och visa platsen för Guds sons födelse. Han skickade dem till Betlehem för att identifiera platsen där Jesus befann sig, för Herodes ville själv hylla barnet. Här fanns det baktankar och det finns många anledningar till att Jesus 30 år senare säger om Herodes: ”Hälsa den räven Herodes från mig!”. Läs gärna själva texten från Matt: 2

Men vi befinner oss också på stranden av Jordan, den flod där Jesus döptes av Johannes Döparen. När Jesus stiger ned i floden och därefter stiger upp, får vi en föraning om av vad orden ”nedstigen till dödsriket – uppstånden igen ifrån de döda” betyder.

Det finns många ”doppsalmer” både i Svenska kyrkan, frikyrkan och i övriga samfund. En av de dystraste, sjöngs ofta i frikyrkan när jag var ung och som jag tror sjöngs vid mitt eget dop som skedde i en dopgrav ute i det fria vid Götabro Bibelskola. Jag tänker på ”Icke kan den staden döljas, som där ligger på ett berg”. Det kan inte vara någon muntergök som har skrivit den!

Desto mer tycker jag om Psalm 386 ”Upp ur vilda djupa vatten”

”Upp ur vilda, djupa vatten lyfte skaparen liv och land.

Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.”

 

Men allra mest älskar jag den psalm som vår familj sjöng när de två yngsta döptes, då 11 och 15 år gamla. Psalm 762 ”Du är en bön” är skriven av Ingmar Johansson.

”Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.

Närvaron finns där, en kraft som vill bära.

Ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig.

Barnet som bor där och stumt skriker ”Hör mig!”.

Du är en bön. Gud är din bön.

Låt oron få sjunka som stenar mot botten.

Hela ditt liv är ett samtal med honom

Som bär universum och bor i ditt hjärta

Han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.

Du är en bön. Gud är din bön.

Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.

Närvaron finns där, en kraft som vill bära.

Ja, våga den tillit som bor djupt inom dig.

Lyssna till rösten som kallar dig ”Följ mig!”.

Du är en bön. Jag är din bön.

Juldagstankar

Julens text från Jesaja 9:2-7, profetian om Jesu födelse upprepas gång på gång. Jag må vara gammalmodig, men den ska läsas ur 1917 års bibelöversättning, för det poetiska språkets skull!

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.

Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man glädes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte.

Ty du skall bryta sönder deras bördors ok, och deras skuldrors gissel och deras plågares stav, likasom i Midjans tid.

Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.

Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike: så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta”

 

Alla har vi en relation till den texten. Mina egna minnen går tillbaka till mellanstadiet och till kyrksalen på Villastadsskolan där texten lästes på varje julavslutning. Stämningen var fylld av förväntan inför det stundande jullovet. Skolkören sjöng julsånger och rektor höll tal. Och så lästes bibeltexten ur Jesaja 9. Svår att förstå och ingen egen erfarenhet att hänga upp orden på. Men mycket stämningsfull!

Idag talar texten till mig på ett annat sätt. ”Det folk som vandrar i mörkret” är vi allihop som kämpar oss igenom detta jordeliv. Det kan vara flyktingen på väg mot det nya skrämmande, tonåringen som fylld av ångest har gett upp vårt samhällssystem och inte ser någon annan utväg än den destruktiva. Det är ”själens mörka natt” där vi alla befinner oss till och från.

”Ty du skall bryta sönder deras bördors ok….” är hoppet om att det finns en Gud som kan gripa in. Men inte en Gud som tar över mitt initiativ och min handlingskraft, utan den som går bredvid och ger styrka.

”Ty ett barn varder oss fött….” Det stora mysteriet – inkarnationen, människoblivandet! Under fastetiden har jag läst Ekumeniska Kommunitetens fasteblogg som utgått från den brittiske teologen Rowan Williams bok ”Looking East in Winter”. Peter Halldorfs avslutande ord:

”När vi nu på nytt ska fira det ofattbara, Guds människoblivande, är den stora gåva som räcks oss vårt eget människoblivande. Att förkunna julens evangelium är, med Rowan Williams ord, ”att förkunna att det äntligen blivit möjligt att bli helt och hållet mänsklig.”

Vi har valt presidium till Kyrkofullmäktige 2022-2025

I onsdags var det så dags för mandatperiodens första Kyrkofullmäktige. På dagordningen stod val av presidium till Kyrkofullmäktige (ordförande samt förste och andre vice ordförande).

Vi skulle också välja valberedning till Kyrkofullmäktige och valberedning till församlingsråden.

Ni tror mig säkert inte, men till alla poster valdes män! Svenska kyrkan i Norrköping leds av enbart män då även kyrkoherden är en man. 

Var är den feministiska kyrka som vi säger oss vilja eftersträva?

Detta sporrar oss till att driva feministiska frågor i pastoratet, för om inte vi gör det - vilka gör det då?

Så här utföll valen:

Kyrkofullmäktige

Ordförande Klas Corbelius (s)

1:e vice ordf Thomas Kjellgren (Posk)

2:e vice ordf  Christer Frey (BA)

Valberedningen

Ordförande Daniel Johansson (POSK)

Vice ordf Matti Peroharju (S)

Församlingsråden

Sammankallande i valberedningen - Sven-Anders Krunegård

Nästa kyrkofullmäktige blir redan i nästa vecka. Den 3 november ska gamla Kyrkofullmäktige fatta beslut om budget. Dagordning hittar ni via denna länk

KF Kallelse 2021-11-03

Den 8 december samlas nya Kyrkofullmäktige igen för att välja Kyrkoråd, revisorer, valnämnd mm.

Förvirrat? På vår blogg försöker vi reda ut begreppen

/Mona

Söndagen den 5 sept 2021 - Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Enheten i Kristus

En bön som jag ofta bett när det av olika skäl stormat omkring mig är "Herre drag mig nära dig, bara hos dig finns sanning!" Jesus är grunden för vår tro. Det är därifrån vi hämtar kraft för att kunna leva i världen - i världen, men inte av den. 

Jesus uppmanar oss att vara ett och att bejaka olikheter. Vi ska också älska och respektera varandra för Guds rikes skull (Joh.17).

Men det handlar inte om någon mjäkighet eller det som man kan höra vissa oprofilerade kyrkopolitiker ängsligt säga - "Här är vi en enda stor och lycklig familj" De menar att det inte spelar någon roll vilken nomineringsgrupp man kommer ifrån, för här tycker alla lika. Och så vill de inte ha något "bråk" som de säger. Men det stämmer förstås inte.

Då har de ingen erfarenhet av vad ett familjeliv innebär! Ungdomar som slår i dörrar när de "mossiga" föräldrarna inte lyssnar, föräldrar som oroligt står i fönstret och väntar in sin tonåring om natten, Eller högljudda diskussioner vid middagsbordet (å, vad jag saknar det!).

Vi är alla olika med olika tycke och smak. Vi inspireras av olika saker. Låt oss hylla olikheterna för det är de som för oss framåt! 

Men det börjar nära Guds hjärta. Därifrån är det lättare att ha fördrag med varandra

Mona Olsson

På lördag står vi på stan!

Välkommen att träffa oss i ViSK i Norrköpings pastorat.

På lördag den 4 september mellan kl.11:00 och 14:00 på Gamla Torget, vid ingången till Knäppingsborg.

Se vår flyer nedan:

 

Vem är min nästa?

En av dagens bibeltexter är en av de mest kända, den om den barmhärtige samariern. En man frågar Jesus "Vem är min nästa?" Jesus förklarar det genom en berättelse om en skadad man. Tre främlingar ser den skadade mannen, två går förbi, den tredje ger hjälp, visar barmhärtighet. Jesus frågar sen "Vem av dessa tre tycker du var den skadade mannens nästa?" 

Det är också diakonins dag.
Diakoni är kyrkans omsorg om medmänniskan och skapelsen, ibland kallas det också kyrkans sociala arbete. Det handlar om att genom delaktighet, med respekt och i ömsesidig solidaritet möta människor i utsatta livssituationer. Grunden för arbetet är Guds kärlek, som den möter oss i Jesus Kristus.
(Från www.svenskakyrkan.se)

Häromdagen var jag ute på stan för att fixa en liten gåva till en vän. Det blir sällan så enkelt som man tänker sig, även om själva gåvan var förhållandevis enkel att ordna. Vi är fortfarande i en pandemi. Jag undviker folksamlingar och går inte nära personer jag inte känner. Det blev väntetid, både i butiken där jag köpte gåvan och innan jag kunde träffa min vän. Detta att ständigt vara på sin vakt gentemot andra människor tar på krafterna. Det är också en sorg man måste bära med sig. Att inte kunna mötas, lära känna, få upplevelser, ge en kram, tär på oss. Min vän var upptagen i samtal. Människor kom för nära där jag stod och väntade. Jag får inte bli sjuk, jag blev rädd, och efter en stund väldigt trött.

På hemvägen skulle jag korsa en ganska stor gata med en hel del trafik. Då såg jag en kvinna som försökte knuffa en bil framåt. Motorn ville inte starta. I bilen, i förarsätet, satt en man. Jag undrade instinktivt; varför sitter inte kvinnan vid ratten, varför är det inte han som skjuter på? Kvinnan hade kanske inte körkort, eller hon kanske inte ville.

Jag korsade gatan, först utan att ens tänka tanken att jag skulle hjälpa henne. Jag såg mig omkring och tyckte att någon annan kunde hjälpa, någon som hade styrka och var pigg och frisk. Visserligen är jag inte frisk, jag har inte den fysiska orken. Jag tror heller inte att någon skulle döma en tant som mig, 62 år, överviktig och med dålig hälsa, för att hon inte hjälper till att knuffa igång en bil. Men är det så enkelt? Vad är det egentligen det här handlar om? Och varför känner jag skuld pga. att jag inte hjälpte?

Vi kristna försöker leva efter Jesus ord; Man ska älska Gud över allt och sin nästa såsom sig själv. 
Just det. Men, jag tycker det är lätt att glömma att vi ska älska oss själva - också. 
Nej, nej, säger ni då, det finns så många egoistiska människor bland oss, så mycket osämja och konflikter, vi behöver verkligen tänka mer gott om våra medmänniskor och mindre på oss själva.
Nu är det inte riktigt det jag menar.

Om jag inte har förmågan, är det då inte bättre att överlåta uppgiften till någon som kan utföra den? Om jag själv inte kan köra bil, är det då inte bättre att låta någon som kan köra bil göra det? Om jag inte har muskelstyrka nog att skjuta en bil vars motor inte fungerar framåt, är det då inte bättre att någon som har den kraften gör det? Vi vill ju ha ett resultat. Hjälpen ska leda framåt, i alla fall när det gäller att knuffa fram en bil.

Jag stannade till för en sekund och såg på kvinnan, funderade på om jag skulle stötta med ett vänligt ord. Ganska snabbt tvekade jag inför tanken. Det var inte ord hon behövde, eller behövde hon det? Innan jag lyckades bestämma mig hade ekipaget hunnit så pass långt bort att det inte längre var någon idé att fundera. Dessutom hade en ung man kommit till hennes hjälp, han stretade nu bredvid kvinnan och bilen hade fått lite fart. Ilskna medbilister signalerade och ville köra om. Där fanns inte mycket medmänsklighet, ingen omtanke. 

Jag inser nu att jag varken hade förmågan att knuffa bilen, eller förmågan att ge kvinnan stöd och pepp. Jag hade kanske inte ens lust, just då. Hur ska jag tänka för att inte döma mig själv?

I söndagens gudstjänst som jag följde från Domkyrkan i Linköping, Trettonde söndagen efter trefaldighet, bekänner vi våra synder och ber om barmhärtighet. Efter det får vi förlåtelse. I slutet av gudstjänsten får vi Guds välsignelse. Ingen av oss kan leva upp till Jesus ord och det är helt ok, orden är en vägledning. Vi inser och är medvetna om våra tillkortakommanden och vi kämpar vidare, lär oss mer, lever vidare. Vi måste dock glädjas åt de tillfällen då vi lyckas. Det är det jag menar. Vi kan, men inte alltid. Vi stöttar våra medmänniskor, men vi kan inte stötta alla. Vi använder de förmågor vi har och vi älskar Gud och vår nästa, men ibland är vi också trötta. Jag tror inte Gud begär något mer. 

Sen funderar jag fortfarande på varför mannen körde och kvinnan sköt på. Visst, hon kanske inte hade förmågan att köra bil. Hon ville kanske inte. Så kan det vara. Jag måste jobba med mig själv och inte döma min nästa så snabbt.

/Lottie 

 Alla dessa möten.......

Tisdagar är verkligen all time high när det gäller möten. 

Först hade vi ett extra möte med stiftsstyrelsens au på förmiddagen. Det känns som att vi har haft fler extra än ordinarie möten de senaste 1,5 åren. Men så har vi också haft tunga saker att ta itu med. Den här gången gällde det samverkan mellan de fyra enheterna Vårdnäs stiftsgård, Gransnäs Ungdomsgård, Pilgrimscentrum och Vadstena Folkhögskola. Och sedan diskussion runt den nya strategiplanen. Således inga tunga ämnen den här gången, utan glädjeämnen. Nästa gång träffas vi på Vårdnäs på riktigt för att arbeta med budgeten.

Under lunchen var det dags för veckans strategimöte med valledningsgruppen (som om vi inte hade daglig kontakt ändå). Alla stift är igång och vårt uppdrag är att underlätta för alla företrädare och kontaktpersoner. 

Direkt efter lunch gled jag in på Hälso- och Sjukvårdsnämndens möte (missade fm av nyss förklarade skäl). Vi tog beslut om den största upphandlingen i mannaminne (ambulanssjukvåd).

Det sista mötet var tillsammans med Regiongruppen. Vi längtar också efter att få träffas igen Det är så roligt att det finns ett stort intresse för kyrkovalsrörelsen i alla sammanhang där jag är med. 

Däremellan mail, sms och telefonkontakter.

Under en kaffepaus på balkongen, kommer en kvinna från fastighetsbolagets trädgårdsentreprenör för att ansa häckarna med en motordriven trimmer. Hon säger "Det är så j-a ojämnt, men jag gör mitt bästa!".

Jag tänker att det är en aforism för livet - det är så j-a ojämnt, men jag gör mitt bästa!!

Mona Olsson