En av dagens bibeltexter är en av de mest kända, den om den barmhärtige samariern. En man frågar Jesus "Vem är min nästa?" Jesus förklarar det genom en berättelse om en skadad man. Tre främlingar ser den skadade mannen, två går förbi, den tredje ger hjälp, visar barmhärtighet. Jesus frågar sen "Vem av dessa tre tycker du var den skadade mannens nästa?"
Det är också diakonins dag.
Diakoni är kyrkans omsorg om medmänniskan och
skapelsen, ibland kallas det också kyrkans sociala arbete. Det handlar om att
genom delaktighet, med respekt och i ömsesidig solidaritet möta människor i
utsatta livssituationer. Grunden för arbetet är Guds kärlek, som den möter oss
i Jesus Kristus.
(Från www.svenskakyrkan.se)
Häromdagen var jag ute på stan för att fixa en liten gåva till en vän. Det blir sällan så enkelt som man tänker sig, även om själva gåvan var förhållandevis enkel att ordna. Vi är fortfarande i en pandemi. Jag undviker folksamlingar och går inte nära personer jag inte känner. Det blev väntetid, både i butiken där jag köpte gåvan och innan jag kunde träffa min vän. Detta att ständigt vara på sin vakt gentemot andra människor tar på krafterna. Det är också en sorg man måste bära med sig. Att inte kunna mötas, lära känna, få upplevelser, ge en kram, tär på oss. Min vän var upptagen i samtal. Människor kom för nära där jag stod och väntade. Jag får inte bli sjuk, jag blev rädd, och efter en stund väldigt trött.
På hemvägen skulle jag korsa en ganska stor gata med en hel del trafik. Då såg jag en kvinna som försökte knuffa en bil framåt. Motorn ville inte starta. I bilen, i förarsätet, satt en man. Jag undrade instinktivt; varför sitter inte kvinnan vid ratten, varför är det inte han som skjuter på? Kvinnan hade kanske inte körkort, eller hon kanske inte ville.
Jag korsade gatan, först utan att ens tänka tanken att jag skulle hjälpa henne. Jag såg mig omkring och tyckte att någon annan kunde hjälpa, någon som hade styrka och var pigg och frisk. Visserligen är jag inte frisk, jag har inte den fysiska orken. Jag tror heller inte att någon skulle döma en tant som mig, 62 år, överviktig och med dålig hälsa, för att hon inte hjälper till att knuffa igång en bil. Men är det så enkelt? Vad är det egentligen det här handlar om? Och varför känner jag skuld pga. att jag inte hjälpte?
Vi kristna försöker leva efter Jesus ord; Man ska älska Gud över allt och sin nästa såsom sig själv.
Just det. Men, jag tycker det är lätt att glömma att vi ska älska oss själva - också.
Nej, nej, säger ni då, det finns så många egoistiska människor bland oss, så mycket osämja och konflikter, vi behöver verkligen tänka mer gott om våra medmänniskor och mindre på oss själva.
Nu är det inte riktigt det jag menar.
Om jag inte har förmågan, är det då inte bättre att överlåta uppgiften till någon som kan utföra den? Om jag själv inte kan köra bil, är det då inte bättre att låta någon som kan köra bil göra det? Om jag inte har muskelstyrka nog att skjuta en bil vars motor inte fungerar framåt, är det då inte bättre att någon som har den kraften gör det? Vi vill ju ha ett resultat. Hjälpen ska leda framåt, i alla fall när det gäller att knuffa fram en bil.
Jag stannade till för en sekund och såg på kvinnan, funderade på om jag skulle stötta med ett vänligt ord. Ganska snabbt tvekade jag inför tanken. Det var inte ord hon behövde, eller behövde hon det? Innan jag lyckades bestämma mig hade ekipaget hunnit så pass långt bort att det inte längre var någon idé att fundera. Dessutom hade en ung man kommit till hennes hjälp, han stretade nu bredvid kvinnan och bilen hade fått lite fart. Ilskna medbilister signalerade och ville köra om. Där fanns inte mycket medmänsklighet, ingen omtanke.
Jag inser nu att jag varken hade förmågan att knuffa bilen, eller förmågan att ge kvinnan stöd och pepp. Jag hade kanske inte ens lust, just då. Hur ska jag tänka för att inte döma mig själv?
I söndagens gudstjänst som jag följde från Domkyrkan i Linköping, Trettonde söndagen efter trefaldighet, bekänner vi våra synder och ber om barmhärtighet. Efter det får vi förlåtelse. I slutet av gudstjänsten får vi Guds välsignelse. Ingen av oss kan leva upp till Jesus ord och det är helt ok, orden är en vägledning. Vi inser och är medvetna om våra tillkortakommanden och vi kämpar vidare, lär oss mer, lever vidare. Vi måste dock glädjas åt de tillfällen då vi lyckas. Det är det jag menar. Vi kan, men inte alltid. Vi stöttar våra medmänniskor, men vi kan inte stötta alla. Vi använder de förmågor vi har och vi älskar Gud och vår nästa, men ibland är vi också trötta. Jag tror inte Gud begär något mer.
Sen funderar jag fortfarande på varför mannen körde och kvinnan sköt på. Visst, hon kanske inte hade förmågan att köra bil. Hon ville kanske inte. Så kan det vara. Jag måste jobba med mig själv och inte döma min nästa så snabbt.
/Lottie
